HSP

I senaste numret av C/o Hannah&Amanda finns en artikel om högkänsliga personer. Eller Highly Sensitive Persons. Eller HSP. Vid första anblicken av rubrik och ingress avfärdade jag det hela som något såntdär svensk-blahablaha som det finns så mycket av. (No offence svenskar, men vi har generellt inte ett lika finkänsligt klimat i Finland som ni har här i Sverige.) Hur som helst, började läsa artikeln. Och jag blev nästan kallsvettig. Tom inuti. Överväldigad av vad jag just i denna stund tog del av. Jag har aldrig hört om HSP förut. Däremot har jag hört, eller rättare sagt känt, allt som står i artikeln. Beskrivningen av en HS-person är… ja, banne mig, det är en beskrivning av mig. Det är svårt för mig att förklara hur denna artikel slog ner som största aha-blixten någonsin i mig. Men det gjorde det. Plötsligt fick jag förklaring på så mycket. Så gott som dagligen omsluts jag av överväldigande, ibland näst intill övermäktiga, känslor. Dessa kan födas ur något som i dina ögon kanske skulle anses som ingenting. Hela min världsbild kan omkullkastas av något jag ser på nyheterna eller något jag läser i tidningen. Häromveckan kom jag på mig själv med att gråta till Hallelujakören ur Händels ‘Messias’. Det var en ur mitt perspektiv utomjordisk upplevelse jag hade den där gråtunga novembereftermiddagen på 42:an från Hisingen in till innerstan. Och sådär är det. Hela. Tiden. Jag gråter till musik, till nyheter, till tavlor, till dikter, till situationer på stan… Allra mest gråtmild blir jag då jag ser dansföreställningar eller körer eller andra konstformer där människor uppträder synkat tillsammans och jobbar mot samma mål. Dessutom kan jag bli så totalt överrumplat tacksam och glad djupt ner i hjärteroten om någon ger mig en present. En blomma. Vad som helst. Jag vet knappt vart jag ska ta vägen. Det är som att jag varje dag går upp ur sängen och förväntar mig en grå öken. Istället fylls dagen av färgsprakande berg och dalar, som emotionellt gör mig alldeles handfallen.

Så är det det där med medkänslan och empatin. Jag kan emellanåt känna en enorm empati och välvilja gentemot andra människor. Sådär så att jag kan bli alldeles hjärtskärande ledsen då jag upplever orättvisor. Arg har jag extremt svårt att bli. I situationer då jag borde uppleva ilska och aggression vänder sig mitt hjärta istället upp och ner och en enorm våg av besvikelse och sorg väller över mig.

Just nu känns det som att jag i och med denna artikel hittade en försvunnen pusselbit i mitt livspussel. Har kollat lite på böcker kring HSP, och ska plöja genom biblioteken då jag återvänder till Vasa. Hittar jag inget tror jag nog det blir ett litet bokköp för mig framåt våren. Såg att HSP-forskaren Elaine N. Aron kommer ut med en av sina böcker på svenska 2013. Vill verkligen läsa den. Känns som en investering.

Annonser

3 thoughts on “HSP

  1. Ping: Plankan. | cillahmedk

  2. Hej! Jag kan varmt rekommendera boken ”Drunkna inte i dina känslor” av Doris Dahlin och Maggan Hägglund. Den är skriven om och för HSP personer. Ger bra med konkreta tips och är avdramatiserande. Jag blev iaf mindre kallsvettig och mera lugn av den. Annars tenderar jag att bli angstig av dylika saker. Den är bra! Kram!

    • Hej Pamela! Jag har flera ggr bläddrat i boken du nämnde. Speciellt i höstas i Sverige då jag var lite extra instabil till sinnes. Kommer ihåg att det även var en ny bok på kommande om HSP 2013. Eller, en översättning av nån av didär engelska böckerna om HSP. Har int kollat hur läget är med den på länge. Ska kolla adlibris på direkten. Kram på dig vackra människa!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s