Finska flickan.

Idag på spårvagnen satt jag bakom ett par sverigefinnar. Ett medelålders par som talade finska sinsemellan och svenska med vännerna de hade med sig. Då jag tyckte mig skönja det finska språket i mitt hörfält stängde jag hastigt av musiken jag hade i öronen och smyglyssnade på det vackra finska språket. Ja, det vackra finska språket. Det slog mig där och då att jag inte hört ett ord finska sedan jag lämnade Finland i september. (Mer än min bosniska praktikhandledare som brister ut i ett ryskbrutet ”perkele” emellanåt.) Samtalet som försiggick framför mig var som balsam för min själ. Kan inte erinra mig när en språkupplevelse skulle ha gett mig en sån emotionell kick senast. Det är så konstigt, förstår du. Jag har nästintill aldrig i hela mitt liv känt ett enda uns av hemlängtan under mina resor och vistelser utomlands. Jag trodde inte att det var hemlängtan jag kände nu heller. Alltså sjukan jag slagits med de senaste veckorna. Trodde att jag enbart saknade vissa specifika människor som råkar befinna sig i Finland, som råkar vara mitt hemland. Men banne mig, då jag hörde den finska diskussionen idag blev jag alldeles ifrån mig av hemlängtan. Och också lycka. En positiv hemlängtan alltså. Jag är så himla himla glad för att ha Finland bakom mig! Jag är så himla himla glad för att vara finländare. Det är kanske det bästa man kan vara i hela världen. Nej, det bästa jag kan vara i hela världen. Du är troligtvis också en bra människa, fast det kanske står Sverige på ditt pass. Då allt kommer omkring är jag så himla hemkär. Detta trots att jag alltid längtat bort, bort, bort. Eller jag vet inte… hemkärleken kanske ökar på med åren?! Hur som helst är jag sjukt glad över att ha möjligheten att resa och vistas utomlands ibland, men oj så skönt det är att alltid ha Finland att återvända till!

(Och snart är det självständighetsdag! Min favorithögtid [ok, alla högtider är mina favorithögtider, utom midsommar och nyår]!!! Och denna får jag fira hemma i Vasa med kärlek, mat, självständighetsbal och skumppa! Glada finska flickan!)

Idag rekommenderar jag att ni äter något riktigt gott ikväll!

Annonser

En känsla av ledig.

Idag är jag så ledig så det bara bubblar glädje i bröstkorgen. Och imorgon. Och i övermorgon. Och då. Och då. Och då. Och då…

Ska alldeles just iväg ut på spring. Min rakettispagetti-lunch måste bara lägga sig lite finare i magen först.

Detta är dagen då jag bloggar mer än igår.

Kärlek.

Igårkväll gick jag till sängs med en alldeles speciell känsla. En mycket ödmjuk och intensiv känsla av kärlek. Jag vet inte vad det var med gårdagen, men jag upplevde att jag blev måltavla för kärlek från så många olika håll på samma gång. Just igår. Så många som hörde av sig. Människor jag träffade. Igår var en alldeles vanlig lördag, men ändå en alldeles speciell kärleksdag. Är fortfarande uppfylld av det hela. Vet inte alls hur det kom sig att det blev sådär, men jag är inte desto mindre tacksam för det. Kärlek är livet.

Zumba!

Ooooh! Vid min svans! Jag tror att jag äntligen hittat något jag gillar på gymmet. Spinning och andra hetsiga prestationstimmar kan se sig besegrade! Iiiih så roligt jag hade på Zumban! Det är ju just det där jag sökte efter! Jag som älskar att skaka på rumpan! Shit alltså! Sportade mitt största dansleende under hela timmen, plus hela vägen hem. Galet roligt hördu! Får jag ha sådär roligt tre-fyra gånger i veckan är det verkligen värt pengarna! Hurraaa!

Om min lycka.

Hej. Jag hade några vänner över igår kväll. Det blev ett vinglas för mycket, och nu sitter jag här med bankande huvudvärk. Jag som aldrig annars lider av huvudvärk. Dumt, men mänskligt. Det faktum att jag kände att jag ville dricka alkohol i sällskap av mina vänner igår fick mig att fundera på njutning versus lycka. Detta är något jag funderat väldigt mycket på sedan Dalai Lamas föreläsning för en vecka sedan. Jag har verkligen fått mig en sann ögonöppnare de senaste veckorna i och med att jag läst HHDL’s böcker och lyssnat på honom in person. Har du läst hans bok om lycka? The Art of Happiness? Där skriver han följaktligen en hel del om lycka. Han är övertygad om att meningen med livet är att finna lyckan. Och vet ni, trots en hel del ”ny” ”forskning” kring lyckan som något överreklamerat och sökandet efter lycka som något som framkallar depressioner framom det motsatta, är jag banne mig redo att hålla med Dalai Lama. Jag håller med honom om att lyckan är det yttersta jag behöver, och att ständigt lockas av flyktiga njutningar gör mig enbart förblindad inför sanningen. Tillfälliga njutningar, må det handla om kulinariska frestelser eller materiellt ha-begär, är bogus. Dessa kommer inte föra mig ett steg närmare den faktiska lyckan, om än det kanske ter sig så i stundens hetta. Begär föder begär. Ad infinitum. Det vet jag. Det vet jag verkligen, eftersom jag trots allt är en person med relativt svag karaktär i fråga om materiella egendomar. Men jag är medveten om min svaghet, och jag vill förändras. Förändring sker inte över en natt, och jag oroar mig inte. Jag lutar mig tillbaka och ser med tillförsikt fram emot att notera små, små framsteg i min personliga utveckling. Attitydförändring. Förändring i sättet att tänka och se på saker. På mig själv. På omgivningen. På livet. Medvetenheten om njutningens ställning i förhållande till den sanna lyckan gör det lättare att välja rätt då jag ställs inför olika beslut.

Men du, jag vet också att jag bara är människa. Anspråkslös och okunnig i proportion till de verkligt visa. Det enda jag kan göra är att läsa, studera, ta till mig så mycket kunskap som möjligt. Ta del av de lärdas stora visdom. Och begrunda. Och kultivera de frön som sås i mig. Se till att de en dag blomstrar och blir till min egen visdom. Någonstans har jag läst att ”kunskap förvaltas av hjärnan, men visdom förvaltas av hjärtat”. Jag accepterar min svaghet. Jag accepterar att jag faller för frestelser och tycker mig behöva tillfälliga njutningar och tillfredsställelser.

Jag lever nu i tron om att jag kommer att nå min sanna lycka genom yoga som fysisk träning och yoga som mental träning. Meditation som stillar mitt sinne och ger mig långsiktig tillfredsställelse. Utöver detta är jag redo att träna min medkänsla. Lyckan kommer mig närmare genom att jag delar andra människors lidande och ser till att verka för deras välbefinnande och glädje.*

Ja, det här är min övertygelse just nu. Hur förhåller du dig till din lycka? Tror du att lyckan är meningen med ditt liv? Är du redo att ge upp världsliga njutningar för att nå långsiktig lycka? Skriv gärna mer utförligt i den egen blogg ifall du har en sådan. Jag är så rysligt intresserad (och nyfiken), förstår du.

*Egentligen är allt detta lite motsägelsefullt nu då jag funderar på saken. Jag menar, såväl utövandet av medkänsla som den fysiska och mentala yogan ger ju mig trots allt tillfredsställelse också för stunden, inte bara på lång sikt. Men det är väl just det som är skillnaden. Att äta den där andra kakbiten ger mig enbart njutning för stunden. Imorgon ångrar jag mig och önskar att jag låtit bli. Yogan och medkänslan är aldrig något jag i efterhand behöver ångra, utan de är komponenter som i slutändan gör mitt liv fullständigt i form av LYCKA.

Överväldigad.

Kära, kära du. Sällan har jag känt mig såhär överväldigad. Ödmjuk. Svårt att beskriva känslan. Jag sov inte mer än 3-4 timmar senaste natt. Dagen har varit ansträngande. Krävande. På många sätt. Men ändock alldeles alldeles… ja, alldeles alldeles underbar! Dalai Lamas teaching och public speak träffade mig rakt i själen idag. Vet inte hur jag ska sätta ord på det. Jag är trött. Alldeles utmattad. Känslosam. Dalai Lamas medkänsla och anspråkslöshet tog hårt på mig. Inte på ett negativt sätt, utan på ett mycket konstruktivt och tröstande sätt. Hans ord föll som regn över en naken kropp. Heltäckande. Kanske gjorde tröttheten att mitt sinne var mer öppet. Fragilt. Jag vill återberätta allt han sa, men det kan jag inte. Önskar ni hade varit där och vi kunde diskutera. Nu är det bara jag. Jag ensam på tåget tillsammans med dom stora tankarna om de stora orden.

Jag måste skriva lite. Öppna ett nytt dokument på min dator och skriva ned vad som fastnade allra hårdast i mig idag. Kära nån. Vilken dag! Jag kan inte nog beskriva hur tacksam jag är för att jag fick uppleva Dalai Lama och hans skratt. Kan ni förstå?

Ps. Den överväldigande känslan började redan tidigt i morse då jag stod i en flera hundra meter lång kö utanför arenan och ingen mindre än min stora idol PETRI RÄISÄNEN gick förbi mig med sitt vackraste leende. Senare, i lunchpausen, passerade han mig än en gång. Det blev nästan för mycket på en dag… Haha.

Kvällning.

Efter en arbetsdag som  började klockan sju i morse och slutade 21.30 nu ikväll, bjöd mig himlen på en sällan skådad explosion av alla nyanser av rosa. Ett underbart skådespel som jag förundrat beundrade från min varma augustibalkong. Det är så fint nu. Tänk hur alla månader är fina. Alla med sitt. Alla har något speciellt. Visst är det sorgesamt att sommaren lider mot sitt slut, men så länge augusti visar sig från sin bästa sida så finns det inget att vara ledsen över. Trots (eller kanske tack vare?) att jag jobbat precis hela dagen känner jag mig till bredden fylld av kärlek, tålamod och tillfredsställelse.

Nu har himlen slocknat. Dragit ned ridån. Jag är den hack i häl. Tack för idag, slut för idag.