Mikael Wiehe

Vid min svans! Vilken konsert! Vilken man! Vilken otroligt duktig musiker han är! Oj så såld jag är. Jag är så fruktansvärt tacksam för att ha fått möjligheten att se och höra honom, Mikael Wiehe. Han fick mig att gråta flera gånger om. Då är det bra. Ja, då är det nog riktigt bra. Mikael Wiehe-bra!

Annonser

Mikael Wiehe

Denne underbara man uppträder på Ritz ikväll. Om en timme öppnas dörrarna. Kanske du möts av just mitt leende i garderoben om du är på väg. Själv ser jag galet mycket fram emot konserten. Kan inte för något i världen bestämma mig för vilken av hans låtar som är min favorit… Finns ju en del att välja mellan. Men kanske dessa klassiker då:

 

En liten måndagssnabbis.

Ligger i sängen och läser senaste numret av Yoga Journal (vars blårosa omslag jag förresten älskar). Mina ögon fastnade på en kundalinikolumn i mitten av tidningen. En reklam av något slag. Det annonseras om gratis nedladdning av en ”Meditation for Trust”. Går genast och kollar in länken. Sätter mig ner i padmasana, blundar och spelar upp wahe guru-mantrat med Nirinjan Kaur. Sjunger med och är helt såld! Åh så fint! Testa här!

Lite musik.

Har haft (HAR!) en suuuuperskön ledig dag. Gör enbart sånt jag gillar. (Förutom en liten hemtent som jag snabbt fick ur världen i förmiddags.) Fick en musikalisk impuls tidigare idag och fick äntligen tummen ur och gick och köpte en ny sträng till min sedan mycket länge femsträngade gitarr. Nu är alla strängar på plats och jag har suttit på golvet med mina gamla gitarrpapper i typ en timme. Precis som förr i tiden. För typ 12 år sedan. Gitarren har tagit mycket liten plats i mitt liv de senaste 10 åren. Den har alltid funnits bland mina mojänger, men aldrig kommit till användning, förutom av musikaliskt begåvade gäster. Men nu, nu är det min tur! Vet inte om jag kan spela så mycket mer ikväll dock. Jag börjar ana blåsor på vänsterhandens fingertoppar. Roligt är det iallafall att märka hur allt fortfarande sitter i. Allt funkar. (Utom B. Jobbar på det.)

Jag har ett gammalt munspel någonstans också…

Halloween in da house.

Jag berättade väl tidigare att det bor en spökgubbe i vindsrummet i huset där jag yogar och sjunger mantran? Mmm, tror jag gjorde det. Hör på det här: Halvvägs in i kvällens kirtan började en av lamporna i det lilla rummet blinka. Av. På. Av. På. Av. På. Ända tills vi släckte ned och hade dom levande ljusen som enda ljuskälla. Kan meddela att det var fler än jag som tappade hakan och log nervöst mot de andra. Men jojo, det var ju bara ett elfel. Eller?

Lördagskväll.

Är tillbaka i Vasa sedan igårkväll. Kom nyss hem från en konsert med Exaudio. En och en halv timme av nostalgi. Mer eller mindre. Mer än hälften av Exaudio-sångarna är gamla körvänner till mig. Det är vid det här laget snart två hela år sedan jag slutade sjunga. Jag saknar det så jag går sönder. Jag saknar den där gemenskapen vi hade just då. I mitten av förra decenniet. Då allt var som mest intensivt. Och då jag var som mest engagerad och… med. Stunder som denna önskar jag att jag kunnat åka bakåt i tiden. Men å andra sidan… vad är det för en önskan? Omöjligt. Onödigt. Måste hitta något nytt. En ny gemenskap. Söker med ljus och lykta. Idéer? Någon?

Äsch. Gud så sur och bitter jag låter. Måste fokusera på att vara glad för det jag fått uppleva istället för att försöka hålla fast i det förgängliga. Jag önskar dig en trevlig lördagskväll du fina!

Kirtan och spöken.

Hade en alldeles magisk kirtan med Wasa Mantra ikväll. Upplevde så mycket energi, så mycket samhörighet och stundvis djupa meditativa tillstånd. Vi var fler än vi någonsin varit, vilket troligen bidrog till den fina atmosfären. Efter att vi gått igenom våra mantran stannade vi kvar ett bra tag och snackade och snacksade. Eldsjälen bakom vår grupp flyttar tyvärr bort från Vasa imorgon, så det var skäl att stanna kvar lite längre idag för att få ut det sista av varandras umgänge (för denna gång). Precis innan vi bröt upp nämnde någon att det spökade i huset där vi håller till. Ja, i huset där Wasa Yogacenter finns alltså. En äldre man som smyger i knutarna. Då jag kom hem kollade jag upp saken i min bok om Vasas spöken, och visst är det så. Husets gamla ägare håller till i vindsutrymmena. Men han lär vara en snäll typ, så det är okej. Annars är jag grymt lättskrämd då det kommer till spöken och sånt. Tål inte mycket av den varan. Därför blev det en lite otäck avslutning på en trevlig kväll då en spökhistoria ledde till en annan och till en tredje och… ja, du vet hur det brukar bli. Nåväl, här hemma känner jag mig trygg. Sätter in ett av mina favoritmantran här under. Den funkar fint som godnattsång också. Så, god natt kära du.