20130324-170517.jpg

Hej. Här söndagssitter jag och tragglar riskfaktorer för graviditet. Älskar det jag läser, men vore ännu roligare att läsa om jag inte hade pressen på mig att jag faktiskt MÅSTE kunna en massa saker utantill tills på tisdag. Dessutom är det svårt att koncentrera sig då solen gassar ute. Borde dra ner mörkläggningsgardinerna… Nee, verkligen inte!

Ok. Fortsätter med Raskaushäiriöiden diagnostiikka. Hejdå.

Finska flickan.

Idag på spårvagnen satt jag bakom ett par sverigefinnar. Ett medelålders par som talade finska sinsemellan och svenska med vännerna de hade med sig. Då jag tyckte mig skönja det finska språket i mitt hörfält stängde jag hastigt av musiken jag hade i öronen och smyglyssnade på det vackra finska språket. Ja, det vackra finska språket. Det slog mig där och då att jag inte hört ett ord finska sedan jag lämnade Finland i september. (Mer än min bosniska praktikhandledare som brister ut i ett ryskbrutet ”perkele” emellanåt.) Samtalet som försiggick framför mig var som balsam för min själ. Kan inte erinra mig när en språkupplevelse skulle ha gett mig en sån emotionell kick senast. Det är så konstigt, förstår du. Jag har nästintill aldrig i hela mitt liv känt ett enda uns av hemlängtan under mina resor och vistelser utomlands. Jag trodde inte att det var hemlängtan jag kände nu heller. Alltså sjukan jag slagits med de senaste veckorna. Trodde att jag enbart saknade vissa specifika människor som råkar befinna sig i Finland, som råkar vara mitt hemland. Men banne mig, då jag hörde den finska diskussionen idag blev jag alldeles ifrån mig av hemlängtan. Och också lycka. En positiv hemlängtan alltså. Jag är så himla himla glad för att ha Finland bakom mig! Jag är så himla himla glad för att vara finländare. Det är kanske det bästa man kan vara i hela världen. Nej, det bästa jag kan vara i hela världen. Du är troligtvis också en bra människa, fast det kanske står Sverige på ditt pass. Då allt kommer omkring är jag så himla hemkär. Detta trots att jag alltid längtat bort, bort, bort. Eller jag vet inte… hemkärleken kanske ökar på med åren?! Hur som helst är jag sjukt glad över att ha möjligheten att resa och vistas utomlands ibland, men oj så skönt det är att alltid ha Finland att återvända till!

(Och snart är det självständighetsdag! Min favorithögtid [ok, alla högtider är mina favorithögtider, utom midsommar och nyår]!!! Och denna får jag fira hemma i Vasa med kärlek, mat, självständighetsbal och skumppa! Glada finska flickan!)

Idag rekommenderar jag att ni äter något riktigt gott ikväll!

Ensamtidschmensamtid.

Då jag kom till Göteborg för två månader sedan hade jag redan en handfull vänner i stan. Det var lite oklart huruvida jag skulle verka för att få ännu fler vänner eller om jag skulle nöja mig med de jag redan hade och istället ta detta som nån sorts ensamretreat, kanske den sista jag får i detta livet på jorden. Att jag skulle bonda med mina fellow Erasmus-studenter (vilka i mina föreställningar är 19 år och brunstiga italienare) kändes dock föga realistiskt. Nåväl, jag gick nog aldrig riktigt in för det där med nya vänner. Ja, jag vet, skittrist. Jag är de facto den utbytesstudent som jag själv skulle ha fnyst och himlat med ögonen åt för 10 år sedan. Eller kanske bara 5. Får bara konstatera att man förändras. Inte så att jag skulle vara asocialaste djuret i skogen, men ändå. Nu har jag alla mina spelbrickor i Vasa och vill allra helt tillbaka dit så fort som möjligt och sätta livet i rullning där.

Hur som helst, jag har totalt grötat ner mig i min ensamhet den senaste veckan. Mycket för att jag haft en del lediga dagar. Det enda jag gör är att sova, äta, gå på stan eller sitta vid mitt skrivbord. Allt i all ensamhet. Igår var en fruktansvärt deppig dag som mynnade ut i en alldeles fruktansvärd natt med bara lite på tre timmars sömn pga ont i magen, hjärtklappning och allmän livsångest. Och DÄR gjorde jag en studs på botten. Nej vet ni vad, det får va slut på all självömkan. Det bestämde jag ungefär 2.30 inatt där jag låg sömnlös med stora mörka nattankar. Så, istället för självömkan bytte jag ut tankarna mot något mer konstruktivt. Gjorde en massa konkreta beslut. Som till exempel att jag nu varje dag (med väderreservation) skall gå av spårvagnen vid Stigbergstorget om kvällarna och gå de sista fem hållplatserna hem. Dessutom skall jag sluta dricka så himla mycket Cokis Zero. Godis ska jag också dra ner på. Samma med alkoholen. Nu varken äter jag några mängder med godis eller dito alkohol, men ändå för mycket för vad mitt psyke känner sig bekvämt med. Sånt svullande föder bara mer självömkan hos mig i längden. Mina skolarbeten ska jag också ta tag i. De ligger och skaver så det går hål på samvetet. Så himla onödigt. Ja. Det var väl typ dom förändringarna jag slog fast där på morgonnatten. Känns himla bra. Idag känner jag mig lyckligt lottad för att jag fått chansen att bo i Göteborg ett tag. Och göra praktik med himla fina människor med himla fina yrken. Idag känner jag att de tre veckor jag har kvar här är en mycket kort tid, till skillnad från igår då de kändes evighetslånga.

Är sjukt nöjd med min bottendipp och studsen tillbaka upp. Behövs nog ibland. Är man så stark så man klarar av att ta sig upp från sina dippar för egen maskin så ska man banne mig ta vara på det också! Ja. Något ditåt.

 

Edit:

Så bestämde jag mig också för att sluta spela det där gudsförgätna Bingo-spelet på Facebook. Detta har slukat mig totalt, på ett väldigt maniskt sätt. Obehagligt. Har lagt av med detta nu. Slut.

Psst.

Igårkväll, lördagkväll, efter ett par glas vin och efter att ha läst igenom ett par månaders inlägg i min gamla blogg, gjorde jag ett berusat beslut om att testa hur det skulle kännas att blogga igen. Detta mycket för att jag själv blev så himla underhållen av mina skriverier från 2008-2011. Tänkte att det där måste jag ju ta upp igen. Om inte för annat så för att om några år igen kunna gå tillbaka i bloggarkiven och underhålla mig själv nån ensam vinmarinerad lördagkväll.

Happ. Här sitter jag då. Söndag förmiddag. Eh… ok, klockan är kvart över tolv ser jag nu. Sitter i min enkla boning i Göteborg. Ja, jag är ju här nu. Har varit det ett par månader. Återvänder dock till Vasa om tre veckor och herregudarnasgud så jag ser fram emot detta! Har en hel del viktigheter och roligheter väntandes på mig där. Samboskap och barnmorskeri, för att bara nämna ett par.

Meh! Hjälp! Det här är ju skitkul! Otippat!

Fredag.

Fredag. Alla pustar ut och planerar helg. Jag springer ärenden hela fredagen (med en liten långnap emellan) och sitter sedan fängslad på sjukhuset såväl lördag som söndag. MEN sedan är jag ledig både på måndag och tisdag då du måste jobba. Balansen återställd. Aum.

I övrigt mår jag bra. Hinner liksom inte med så mycket annat än praktiken och skolarbeten dessa veckor, och det är ju givetvis lite trist, men jag står ut. Ser fram emot maj och ledigt. Vill ha sol. Varmt. Mycket spring och yoga. Mycket. Måste bli så.

Mmm. Ok. Jag önskar dig en fin helg!

Trauma.

Jag gick på obduktion i förmiddags. Har mått illa sedan dess. Det var det mest groteska jag någonsin upplevt. I hela mitt liv. Och då har jag ändå levt några år. Med facit i hand anser jag att det inte var värt det. Jag erhöll inte så mycket ny kunskap att det skulle väga tyngre än den känsla av olust hela grejen lämnade efter sig. Känner mig ganska mörbultad. Inte så att jag inte kan tänka på annat. Inte så. Men det är något i magen som stör. Kan inte tänka mig att någon skulle vinna på att delta i en obduktion, såvida man inte specifikt ska börja arbeta med att gräva i andra människor. (Vilket jag visserligen ska göra i framtiden, men jag kommer ju ändå att gå in genom redan existerande kroppsliga kaviteter.)

Obehagligt. Åh så obehagligt.

Hjärtat.

Detta tycks bli ett hjärtats år för mig. Jag går ut på sjukskötarpraktik nu i början av mars, och inleder då med fyra veckor på hjärt- och kärlkirurgi. Blev igår dessutom erbjuden sommarjobb på en hjärt- njur- lung-avdelning här på sjukhuset (som ju praktiskt nog finns endast några kvarter neråt på min gata). Jag trodde inte att detta var områden som överhuvudtaget intresserar mig, men kom igen Camilla, ibland (typ oftast) för det något bra med sig att stiga utanför sin comfort zone. All kunskap är hemåt. Talade med en vän som brinner för kardiologi igårkväll, och efter detta samtal blev det klart: jag tackar ja till jobbet.

Hjälp. Måste plugga hjärtrytmer…

Framgooglad bild.